Finaste mamma
Idag är det 10 år sen min pappa berättade för mig och min bror, att mamma hade somnat in. Att det var okej att gråta. Men jag grät inte. För hur kan en sjuåring på ett ögonblick inse att hon kommer växa upp utan sin mamma. Hur ska hon nånsin kunna föreställa sig vad det betyder.
Jag har nu levt utan min mamma i tio år. Känner mig inte på nåt sätt okej med det. Jag går kanske inte och gråter varje dag, tvärtom är jag väldigt lycklig. Men jag kan inte tänka på mamma utan att gråta.
Jag har inte nått det där lugna stadiet i min sorg där man kan skratta och vara lycklig när man pratar om den fantastiska person man fick ha i sitt liv, men förlorade.
Att allt händer av en anledning känns så långt borta idag. Att såna upplevelser ska göra dig starkare. Jag känner mig inte stark.
Det känns som att man bara behöver peta på mig för att jag ska gå sönder.
